Kärnkraft och kärnteknik är en abstraktion för de allra flesta. Från början, på 50- och 60-talet var frågan strikt teknisk. Ingenjörerna påtade med sitt och åtnjöt politikernas fulla stöd för vad de än tog sig an. Under 70-talet blev den kärntekniska frågeställningen alltmer politisk. Thorbjörn Fälldin anammade Hannes Alfvéns (Nobelpris i fysik) mycket kritiska inställning till kärnenergi. Sedan vidtog det många kallar ambivalensens tid inom svensk energipolitik. Frågan fällde regeringar, allmänheten fick rösta om kärnkraftens framtid och fullt fungerande kärnkraftverk stängdes i förtid av våra politiker.
Idag är en annan tid. Regeringen har öppnat dörren för möjligheten att ersätta de befintliga tio reaktorerna varefter de tjänar ut, eller efter 50-60 års drift. Koldioxid målas idag upp som mänsklighetens fiende nummer ett. Kärnkraft, uran och plutonium är på väg in i de fina salongerna igen. Det tidigare dragplåstren mot kärnkraft: att avfallet är farligt och att vi vet inte var vi skall göra av avfallet, kommer inom kort att få sin slutliga lösning. Även miljöorganisationer börjar inse att kärnkraften inte längre kan utnyttjas som det dragplåster det en gång varit för att locka till sig fler medlemmar och deras ekonomiska bidrag.
Det byggs ny kärnkraft (53 reaktorer) som aldrig förr runtom i världen, och hundratals reaktorer kommer att byggas inom en nära framtid. Forskning pågår om en fjärde generations reaktorer. Man säger att kärnkraften har potential att bli långt mycket mer effektiv och säker jämfört med idag.
Men vem förstår vad detta egentligen innebär? Hur fungerar det? Hur tänker de? Vem förstår vilka fördelar och utmaningar den framtida kärnkraften för med sig? Vem kan ta beslut om kärnkraften är bra eller dålig? Rapport gjorde nyligen ett försök att upplysa oss i detta ämne. De valde att fokusera reportaget kring Nobelpristagaren Carlo Rubbia och hans gamla idéer om reaktorer som laddas med torium som bränsle – enligt utsago den femte (sic!) generationens reaktorer.
Problemet med inslaget är att inte ens Utsiktsplatsen förstår Rapports intervjuer och förklaringar i inslaget. Dessutom är reportaget så späckat med felaktigheter och generaliseringar att Rapportredaktionen bör ifrågasättas om de själva vet vad det är de upplyser allmänheten om.
Det är inte ytterligare okunskap och felaktigheter om möjligheterna med befintlig och framtida kärnteknik vi är i behov av. För den som på egen hand vill sätta sig in i ämnet rekommenderas följande sidor:
