Under rådande årstid då mörkret sakta sänker sig över landet efter en kort period med ljus och värme kan man med fördel stärka själen genom en utflykt till naturen. Att låta sig omfamnas av höstskogens dofter, ljud och fukt framkallar lätt känslor av välbehag utöver det vanliga. Att skogen nu även bjuder på läckerheter i form av svamp är en bonus som kryddar naturupplevelsen med ett visst mått av spänning.
I mina hemtrakter är det vanligt att på höstkanten finna bilar parkerade även på de mest avskilda vägar. Bilarna ägs nästan uteslutande av personer inom släktet svampplockare. Konkurrenter. Äckel. Skövlare. Folk som vet var den bästa svampen växer. Infödda som känner till skogens alla skrymslen och hemligheter. Eller?
Förvånande nog är svaret nej. Trots massiv ”bottentrålning” så står ofta den bästa svampen kvar! Hur är detta möjligt?
Svaret jag söker beskrivs enklast med två ord: Kantareller och kantareller. Folk är som tokiga i kantareller. Visst är dessa svampar enkla att finna (om de finns kvar), de är goda att äta och svåra att förväxla med giftiga arter.
Men, vad är kantareller jämfört med kremlor eller taggsvamp – för att nämna några andra mycket fina matsvampar. Jag vill härmed slå ett slag för de i allmänhet mindre exploaterade svamparterna i den svenska skogen – svampar som alltför många går blint förbi i sin jakt på de mer kända arterna. Att det verkligen är på detta vis är ofattbart, men tursamt för finsmakaren!
Kremlor är inte bara mycket goda, de har dessutom en extremt attraktiv konsistens som i tillagat tillstånd ofta påminner om kyckling med ett fast och mört tuggmotstånd. Bara en sådan sak gör kremlan till en verklig höjdare i matlagningen. Ytterligare en egenskap som gör kremlor så attraktiva är att de finns överallt. Nja, detta kanske är en sanning med modifikation – missförstå mig rätt. Men, ofta är det så att för varje gul kantarell man finner hittar man lätt många tiotals kremlor. De är ofta så vanliga att man utan större möda fyller svampkorgen innan man vet ordet av.
Det måste väl finnas en baksida med kremlor? Det hör man ju på namnet, Kremla, i sig nästan giftigt. Men svaret är i all korthet, nej! Det är busenkelt att plocka kremlor. Den är faktiskt en av de minst komplicerade svamparter man kan plocka, nästan helt i klass med kantareller.
Vet man bara hur de ser ut är det nästintill omöjligt att göra fel. Kremlor måste man dock smaka på för att kunna avgöra om den är ätlig eller ej. Alla kremlor är nämligen inte ätliga, de flesta är det dock (iaf i min skog). Vissa kan dessutom vara måttligt giftiga. De levereras i en mängd olika färger. Två till synes identiska kremlor kan vara av olika sort, vilket jag erfor idag. Efter ett bett i hatten får man snabbt ett kvitto på om den passar för stekpannan eller ej. Smakar den milt åker den direkt ned i korgen. Smakar den starkt kastas svampen. Detta sätt att testa kremlor på är vattentätt.
Jag tänker av uppenbart självklara skäl inte beskriva hur kremlor ser ut, detta får den intresserade själv slå upp i en svampbok eller på nätet.
Några av de absolut läckraste matsvamparna i den svenska skogen tillhör faktiskt arten kremlor. Att dessa får stå kvar i skogarna under svampsäsongen är för mig ofattbart, men helt i min smak. Ingen blir lyckligare än jag när man med stor förvåning ser vad andra lämnar efter sig i jakten på naturupplevelse och njutning.
Tack!
Lämna en kommentar