Rätt mycket av det som avhandlas i bloggosfären och till viss del i gammelmedia just nu handlar om regeringens förslag om privatisering av polismyndigheten och dess befogenheter. Företag inom film- och musikbranschen avvaktar grönt ljus för att via domstol kunna begära ut personuppgifter på hyresgästerna av specifika ip-adresser. Den mest utnyttjade metoden som dessa branschföretag utnyttjar i sin beviskedja är skärmdumpar.
För mig är detta helt oförståeligt. Som erfaren photoshoppare och med viss förkärlek för spjuveraktigt beteende vet jag att vissa bilder kan behöva tas med en stor nypa salt. Ni minns väl bilden på Kim Il Jong för någon vecka sedan – en bild som föranledde stor uppmärksamhet i media. Var vår ZuperKim verkligen digitalt inklippt i gruppfotot eller ej?
Att bara bevisa äktheten av en skärmdump borde leda till en rättsprocess i sig. Problematiken som är förknippad med denna typ av bevisning borde föranleda de svenska domstolarna att omedelbart och tydligt meddela att de inte kommer att acceptera skärmdumpar i framtiden.
Om domstolarna agerar i enlighet med ovanstående gör de sig en stor tjänst inför eventuellt kommande rättsprocesser. Om bevisföringen i det första steget är vag, dvs att den består av en ip-adress, återstår för målsägaren att bevisa vem som genomförde brottet mot upphovsrättslagen: Var det ägaren till internetabonnemanget, dennes granne, syster på besök, dotter eller fru som utförde brottet? Eller var det en listig kille från Flen som sett till att sina förehavanden på internet dolts bakom en fejkad ip-adress? För man kan väl inte döma en specifik ip-adress till att betala böter?
Hursomhelst. Jag tror att merparten av er inte känner till att Helmut Kohl genomförde ett sverigebesök under den gångna veckan. Följande bild med Kohl och Reinfeldt togs inför onsdagens middag i stadshuset. Den forne CDU-ordföranden, tillika förbundskansler i Tyskland, låter hälsa att han uppskattade smörbollarna på regeringskansliet.
Som ni säkert anar är historien om Kohl och Reinfeldt påhittad – inte ens bilden är att lita på. Allt är bluff. Bilden ovan är bara ett montage av två bilder – en grymt bra bild (Foto: Andreas Lind) och denna (Foto: Valentin Nikolov). Det viktiga här är hursomhelst att visa hur lätt en bild kan fixas till på 15 minuter i Photoshop. Att fixa till en skärmdump, full med simpla siffror, i Photoshop kan enkelt leda till vad som helst. Skärmdumpar borde således inte accepteras som bevismaterial i en svensk domstol – i synnerhet inte i fall som inkräktar på den personliga integriteten! I Danmark accepteras inte längre ip-adresser som bevisföring i syfte att binda en specifik person till ett upphovsrättsbrott.
Upphovsrättslagen är i sig rätt intressant. Ni kan läsa mer om den HÄR (Rick Falkvinge), Här (Blogge) och Här (Oscar Swartz och Här (Blogge igen). Man köper sig en kraftigt begränsad äganderätt till en viss produkt/vara. Produkten kan finnas tryckt på papper, CD eller DVD m fl media.
Om jag, säg 1963, införskaffade singeln He’s a Rebel med The Crystals så har jag rättigheten att lyssna på/utnyttja skivan ett oändligt antal gånger för eget bruk. Detta är den rätt som jag betalt pengar för. Upphovsrättsinnehavaren och artisten har fått betalt. Men, om jag vid en flytt 1987 råkar tappa skivan så att den blir obrukbar…vad gäller då? Kan jag år 2008 ladda hem en mp3:a av denna låt utan att oroa mig för IFPI m fl? Bryter jag mot upphovsrättslagen? Jag har ju faktiskt redan betalat för min rätt att kunna utnyttja, lyssna eller på annat sätt befatta mig med verket, eller? Jag skall väl inte behöva betala en gång till? Eller är det detta branschen vill att jag skall göra? (Uppdat: Den alltid alerte Rick Falkvinge benar ut detta här)
Jag gör bedömningen att artister m fl inte bör liera sig med de stora drakarna i jakten på potentiella upphovsrättsbrottslingar. För det första kan det trots allt röra sig om ”icke-brott” som har begåtts. För det andra verkar skadeståndspengar från genomförda rättsprocesser inte komma artisterna till gagn. För det tredje innebär varje uttalande mot fildelning (då frågan egentligen avser IPRED) alienerande för artisten ifråga, se bara Jan Guillous uttalanden [1] [2].
Enligt Sydsvenskan anser bara 39% av de svenska artisterna att de förlorar på den illegala fildeningen. En klar majoritet av de tillfrågade anser dock att deras live-publik blivit större tack vare fildelningen. Den illegala fildeningens vara eller icke vara får aldrig sammanblandas med IPRED1. Visst skall upphovsmännen belönas för goda gärningar. Men det får inte ske till vilket pris som helst, i synnerhet inte genom rättsvidriga processer med efterföljande utpressning som resultat.
Utsiktsplatsen 
Om jag, säg 1963, införskaffade singeln He’s a Rebel med The Crystals så har jag rättigheten att lyssna på/utnyttja verket ett oändligt antal gånger för eget bruk. Detta är den rätt som jag betalt pengar för.
Nja, riktigt så är det inte. Du har köpt singeln, den är din ägodel. Du har betalt pengar för fullständig besittning av singeln.
Att du inte får göra vissa saker med den beror inte på att du har betalt för vissa begränsade rättigheter. Du har betalt för att köpa singeln, varken mer eller mindre, precis som du betalar för att köpa ett paket mjölk.
Att du inte får göra vissa saker med den beror på den civilrättsliga ensamrätt som vi kallar upphovsrätt. Det monopolet inskränker din äganderätt till singeln så att det finns vissa saker du inte får göra med den, till exempel kopiera den och sälja kopiorna.
Men äganderätten är hundraprocentigt din, och du har aldrig någonsin bara köpt vissa begränsade rättigheter i kassan på skivbutiken.
Rick
Rick:
Innebär detta att jag inte får ladda ner en ersättningskopia från nätet?
Om jag däremot hade digitaliserat skivan innan den gick sönder så hade jag haft tillgång till den i min dator även idag. Hur skiljer sig denna A–>D kopia (rättsligt) från en kopia av samma låt som man laddar hem? Får jag bara lyssna/befatta mig med mitt egenhändigt tillverkade exemplar?
Generellt (det finns några enstaka undantag som inte är aktuella) så innebär det att du inte får ladda hem en ersättningskopia från nätet, ja. Det är ett intrång i upphovsrättsmonopolet.
Du får skapa egna privata kopior, men du får inte kopiera andras privata kopior, även om de är tekniskt identiska.
Upphovsrätten är överlag väldigt slumpmässig. Om jag ringer dig över Skype och öppnar en voicekanal, och hittar på en dikt som jag läser för dig live, så har den inget skydd alls. Om jag i stället hade öppnat en chatkanal i samma Skype (samma handgrepp, en knapp som skiljer sig) och läst dikten i samma mikrofon men för en rösttolkare, så att den kommit ut i textform på din sida, så hade den dikten haft monopolskydd i hela min livstid plus 70 år till.
Jag läste nyligen antologin Vinst, utgiven av Ersta diakoni och Verbum Förlag, som bland annat diskuterar just privatisering utifrån olika synvinklar. Kan verkligen rekommendera den.
Oavsett om ett företag går med vinst eller inte är det väl ändå resultaten som räknas? Och kanske kan ett vinstintresse på sikt göra ett företag bättre och därmed resultaten bättre? För visst är det skillnad på vinst och girighet.