Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Polvändninig’

Genom studier av bl a vår berggrund har man funnit intressanta pusselbitar om hur livet på vår planet utvecklats och påverkats under årmiljonerna. Man har bl a sett att livet i världshaven vid ett antal tillfällen varit nära total utrotning. Men oavsett hur bra denna forskning blir så kommer vi alla att dö, förr eller senare.

De vanligaste orsakerna till att vi dör idag är inte att vi träffas av dödliga strålar från ett kärnkraftverk eller att vi blir uppätna av en vithaj. Det är heller inte särskilt stor risk att vi drabbas av trafik- eller flygplansolyckor med dödlig utgång, eller att bli bragd om livet av någon man känner. Orsakerna till varför vi dör är dock starkt beroende av var och när i tiden vi lever.

På 1600-talet var det rätt vanligt att man dog av banala sjukdomar – medellivslängden var då relativt kort. I Afrika och på många andra ställen dör man än idag av näringsbrist och samma banala sjukdomar.

Idag lever vi mycket längre än våra förfäder. I Sverige kan vi förvänta oss att leva i genomsnitt 80 år – kvinnor något längre än män. De vanligaste orsakerna till att vi dör i Sverige är således starkt förknippade med hög ålder. I Sverige och de industrialiserade delarna av världen dör vi vanligtvis av åldersrelaterade åkommor såsom hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer – 65% av alla som dör nästa år  kommer att gå denna väg till mötes. Att bli felbehandlad inom sjukvården är även en stor riskfaktor.

Hur ser det ut för alla andra då – och då menar jag inte alla de som ännu som inte hittat till denna blogg. Jag avser här övrigt liv på jorden. Livsaltet.

Att sia om framtiden är svårt, i synnerhet i denna tidsperiod då vi lever med förändrade koldioxidhalter hit, och ozonhål dit.

Om man istället vänder sig mot historien så ser man att livet på jorden vid ett flertal tillfällen varit på randen till utrotning. Nedan slänger jag fram ett antal scenarion och hypoteser som kanske kan förklara orsakerna till vissa av dessa massutrotningar. Hypoteserna nedan beskriver enbart händelser som har sitt ursprung utanför vår planet. Jordiska händelser såsom jättevulkaner eller utbrott av metanhydrat m fl behandlas inte.

1. Jordens bana runt solen

Jordens bana runt solen är elliptisk. Pga av andra himlakroppars dragningskraft ändras formen på denna bana. Vissa perioder är banan nästan cirkulär och ibland är den mer oval. Dessa förändringar i banform upprepas ständigt och repeteras ungefär vart 100 000 år. Hur detta påverkar klimatet på jorden kan möjligtvis utläsas i följande bild [länk][länk].

Man ser att de senaste nedisningarna och jordens bana runt solen kan ha ett samband. Den blå linjen som representerar jordbanans excentricitet och perioder med nedisning sammanfaller fint. Excentriciteten i jordens bana runt solen kan således ha mycket stor inverkan på vårt klimat. Just nu är vi inne i en kall, ca 60 miljoner år lång, era som tillåter återkommande perioder av nedisning (istider) ungefär vart 100 000 år, enligt bilden ovan.

2. Solsystemets rörelse i Vintergatan I

Vårt solsystem återfinns ungefär halvvägs ut från vintergatans centrum. Vårt solsystem roterar likt allt annat runt vintergatans mitt som troligtvis utgörs av ett gigantiskt svart hål. Vår färd runt Vintergatans nav påminner i mångt och mycket om en karusell på ett tivoli. Solsystemet färdas förutom runt centrum även upp och ned genom det galaktiska planet. Ett varv runt vintergatan avklaras på drygt 220 miljoner år. Under detta varv passeras det galaktiska planet ungefär 6 gånger. Vid dessa passager åker vi genom områden som har en högre koncentration av materia. Det är således större risk att vi på något sätt påverkas av andra himlakroppar vid dessa passager. Nedan visas en bild över kända massutrotningar på jorden. Dessa har en periodicitet som närapå sammanfallen med passagerna genom det galaktiska planet [länk].

Från dessa data kan man se en tendens att stora massutrotningsevent sker på jorden med en periodicitet om drygt 30 miljoner år. Detta sammanfaller hyfsat väl med teorin om vår passage genom det galaktiska planet.

Vad är det som kan tänkas ske vid dessa passager? En förklaring är att de ansamlingar av stenblock som finns mellan mars och Jupiter påverkas av den materia som i större utsträckning återfinns i det galaktiska planet. Genom inverkan av gravitation eller kollisioner kommer dessa stenblock ur kurs. Dessa herrelösa himlakroppar kanske kan förklara de jordkorsande asteroiderna mellan mars och Jorden som idag utgör det största hotet för livet på vår planet. Den asteroid som slog ned i dagens Mexico på Yucatanhalvön, kan ha orsakats av en tidigare passage genom det galaktiska planet. Asteroiden kolliderade med jorden för 65 miljoner år sedan och sägs vara orsaken till varför dinosaurierna dog ut. Man antar att solsystemet passerade det galaktiska planet senast för ca 5 miljoner år sedan – en passage som ännu inte verkar ha orsakat någon större skada på vår planet. 1993 kraschade en fragmenterad komet på Jupiter, Shomaker Levy. Vi har observerat ett antal potentiella ”dödsasteroider” mellan Mars och Jorden som skulle kunna utgöra ett reellt hot framöver, dock inte inom den närmast överskådliga framtiden – men det kommer att bli hårfint med Apophos. Med galaktiska mått mätt är dock 5 miljoner år inte mycket, man kan nog inte blåsa faran över riktigt ännu, om ett par miljoner år har vi nog svaret på detta. Ur diagrammet ser man även att risken för stora olyckor i samband med dessa passager ständigt minskar – om dessa passager har någon inverkan överhuvudtaget.

3. Solsystemets rörelse i Vintergatan II

Vintergatan är en spiralgalax med uppskattningsvis fem armar. Under solsystemets färd runt vintergatans centrum passerar vi genom dessa armar. Periodiciteten för detta uppskattas till ungefär 140 miljoner år. Studier visar att temperaturen på jorden under långa perioder växlar mellan varmt och kallt klimat. Vi befinner oss just nu mitt i en kall era (istid), men lyckligtvis utan omfattande periodisk nedisning (istid). Dessa cykler pågår i ungefär 140 miljoner år. Är detta en tillfällighet? Vissa hävdar att det kan finnas ett samband.

4. Jordens magnetfält

Idag skyddas livet på jorden från solens högenergetiska partiklar av jordens magnetfält. Efter soleruptioner kan man ofta beskåda magnetfältets skyddande inverkan genom norrsken och sydsken. Solen byter riktning på sitt magnetfält ungefär vart 11:e år. I samband med detta är solen som mest aktiv, den har då många solfläckar. För tillfället är solen lugn, faktiskt lugnare än på 50 år. Men om 3-4 år är vi återigen inne i ett nytt solmaxima.

I likhet med solen byter även jordens magnetfält riktning. Dessa förändringar är svåra att förutse. Senaste vändningen inträffade för knappt 800 000 år sedan. Vändningar sker normalt i intervaller från 10 000-tals år till miljontals år. Den genomsnittliga tiden mellan vändningarna uppskattas till 250 000 år. Bilden nedan visar de fluktuationer som registrerats i stelnad lava sedan tidpunkten för den senaste polvändningen (längst ned).

När jordens magnetfält byter polaritet kan detta få till följd att vi får ett minskat skydd mot vår närmaste fusionsreaktor – solen – och dess strålning.

5. Supernovor

Om vi skulle råka befinna oss för nära en supernova kan vi råka rätt illa ut. Atmosfären skulle rentav kunna blåsa bort och landlevande djur skulle bli grillade av strålningen. Det är dock relativt lätt att hålla ordning på jättestjärnor som är potentiella supernovakandidater. Just för att de syns. Om två vita dvärgar (vår sols öde i framtiden), vilka är betydligt besvärligare att detektera, skulle komma för nära varandra – så att massutbyte sker mellan dem – kan den ena av dem explodera som en supernova.

Vi behöver vara minst 100-200 ljusår från en sådan explosion för att vara på den säkra sidan.

Den närmaste supernovakandidaten är en stjärna 150 ljusår bort. Stjärnan har dessbättre rätt lång tid kvar i livet. Men granne till denna stjärna finns en vit dvärgstjärna som i framtiden kan börja stjäla massa från stjärnan i fråga. När tillräckligt mycket massa överförts till dvärgen smäller det. Man bedömer att det kommer att ta miljoner år innan detta inträffar.

6. Vår egen sol / Kosmisk strålning

Förändringar i solens magnetfält kan vara den drivande källan till klimatförändringar(na) på jorden. Solens magnetfält avleder kosmisk strålning från att träffa jorden. Om detta magnetfält är starkt minskar den kosmiska strålningen. I nya studier sägs solen ha cykler som sammanfaller med 40 000 och 100 000 års mellanrum. Den kosmiska strålningen sägs kunna katalysera bildandet av låga moln på jorden – moln som i större utsträckning reflekterar solens värmande strålar. Med fler låga moln (hög kosmisk strålning) sjunker således temperaturen på jorden. Om denna teori stämmer och att solen har cykler om 40 000/100 000 år är detta en rimlig förklaring till istider och graden av isbildning på jorden – en teori som bättre förklarar istiderna jmf med teorin om jordbanan runt solen [punkt 1] ovan.

Följande film är något du bör se angående detta fenomen (fem delar): I1I, I2I, I3I, I4I och I5I (tack till HAX för länkarna).

Med denna hypotes får även ”Solsystemets rörelse i Vintergatan I+II” (se pkt 3 ovan) stor betydelse. Beroende av solsystemets föränderliga läge i vintergatan kommer den kosmiska strålningens intensitet att variera. Då vi passerar det galaktiska planet och/eller genom spiralarmarna med 30 respektive 140 miljoner års mellanrum bör intensiteten av den kosmiska strålningen öka. En simulering av den kosmiska strålningens möjliga inverkan på molnbildning och temperatur ges nedan.

140_30simDe små variationerna avser passagerna genom det galaktiska planet. De stora fluktuationerna avser passagerna genom spiralarmarna. Då fördelningen av materia i vintergatan inte är homogen och att dess armar inte är helt likformiga kommer den kosmiska strålningens intensitet att skilja sig från de data som presenteras i diagrammet. Ser ni likheten med diagram [3] ovan.

I diagrammet saknas inverkan av solens varierande magnetfält.

Enligt denna hypotes skall jordens klimat vara som varmast när vi befinner oss mellan spiralarmarna och utanför det galaktiska planet samtidigt som solens magnetfält är som stakast. Och kallt blir det när vi befinner oss i en spiralarm i det galaktiska planet samtidigt som solens magnetfält är svagt. Det mest normala klimatet på vår jord är att det inte finns frusna poler på vår jord. Men, för 450 miljoner år sedan var det, liksom idag, kallt på jorden. Detta trots att koldioxidhalten då var 10 gånger högre än idag. Just nu återfinns solsystemet i en midre galaktisk arm i Vintergatan,  och upplever således ett relativt kallt klimat som möjliggör perioder av mer eller mindre omfattande nedisning.

7. Att vår sol utgör del av ett dubbelstjärnesystem

En hypotes som lagts fram av prof. Richard Muller m fl är att solen tillsammans med en röd dvärgstjärna utgör ett binärt stjärnsystem. Då de flesta stjärnor är dubbelstjärnor borde sannolikheten för att även solen är det vara rätt stor.  Varje gång stjärnorna kommer nära varandra påverkar dess gravitation kometer i vårt solsystem och ger dem nya banor. Sannolikheten för att jorden träffas av en komet, eller liknande, ökar såedes i samband med dessa stjärnpassager. En eventuell kompanjonstjärna till solen har ännu inte upptäckts. Genom dedikerade projekt för avständsbestämning till våra närmaste stjärnor bör denna hypotes kunna vederläggas eller avfärdas.

Read Full Post »